Krukmakare kallas den hantverkare som tillverkar bruksföremål som krukor och andra föremål av lera. Verkstaden kallas krukmakeri. Vid tillverkningen använder sig krukmakaren av en drejskiva för att tillverka krukor, fat och andra föremål. Metoden kallas för att dreja.
De färdigdrejade föremålen ställs undan för att torka. Efter torkningen bränns leran. Ett nytt material bildas, det kallas keramik som huvudsakligen kan delas in i två grupper.
Lergods och stengods
De grupper keramiken vanligen delas in i är lergods och stengods. Det som skiljer de båda sorterna åt är skillnaden i den temperatur de bränns i. Lergods bränns vid omkring 1 000°C och stengods vid 1 250°C. Historiskt sett producerade krukmakaren bruksföremål, men även tegelpannor, vilka kunde vara glaserade. Leran bröts i närheten av krukmakeriet.
Tillverkningsmetoder
Före drejskivans uppkomst tillverkades krukor genom att det gjordes som långa smala lerormar som lades i varv på varv. Var lerorm fästes i den föregående. En metod som vanligen kallas ringtekniken. En teknik, med olika varianter, som används än idag.
Tekniken att dreja är också gammal. I antikens Egypten uppfanns drejskivan omkring 3 000 före vår tid. Den kom till Norden och Sverige först under den tidiga medeltiden. Det var med européernas ankomst till Amerika som drejskivan kom till den kontinenten.
Drejskivan
Drejskivor består av två runda skivor. De är monterade på en lodrät axel. Med sin fot roterar krukmakaren den undre skivan. På så vis sätts den övre skivan i rörelse. På den övre skivan bearbetas leran med varliga händer. Numera finns det drejskivor som drivs av vattenhjul och exempelvis elmotorer.
Krukmakeriet på Skansen
Den som besöker Skansen kan passa på att besöka krukmakeriet. Den som är intresserad av krukmakeri kan få en blick in ett hantverk som resulterar i vackra bruksföremål. På Skansens krukmakeri tillverkas allt från klassiska krukor, skålar och fat – med en modern twist.