En del säger att det finns lika många olika typer av stygn som det finns bondgårdar i världen. Nålbindning, eller söma som är den korrekta termen, är ett världsspritt mångtusenårigt textilhantverk som i Norden har använts för att framställa innersulor, mössor, sjalar, tröjor och vantar. Det äldsta plagget som har hittats i Norden är en vante som är daterad till 900-tal. Materialet som behövs för att att kunna nålbinda är ullgarn, valfri tjocklek, en nålbindningsnål och en bok- eller en van nål-bindare som kan visa dig hur man börjar och kommer vidare.
Stygn och inte maskor
Det var fika, konst och hantverk på Odensalas årliga konstrunda men också besök av Karin Öhnell, en av de tre hantverkare som handplockades för att nålbinda ulllvantar till filmerna om Tempelriddaren Arn. Anledningen till att man använder ullgarn till nålbindning är för att de färdiga plaggen ska kunna valkas, tvättas i varmt såpvatten, för att bli täta, varma och vattenavvisande. Ullgarn är lätt att skarva med hjälp av splitsteknik istället för knutar. Knutar fungerar vid stickning och virkning men mindre bra vid nålbindning. Stickning och virkning är en sk. oändlig teknik där det lätt går att repa upp om det blir fel. Nålbindning däremot är uppbyggt på stygn och blir det fel måste varje stygn knytas upp igen.
Slitstarkt och miljövänligt
Eftersom varje stygn knyts går nålbindning under kategorin ändlig teknik. Fördelen med den här tekniken i ullgarn, är att det går att klippa ett arbete mitt itu utan att det repas upp. När ett nålbundet plagg är valkat är det omöjligt att repa upp eftersom garnet och stygnen har tovat ihop sig. Tack vare detta är nålbundna plagg oerhört slitstarka. Den som är riktigt entusiastisk köper ull, kardar den och spinner sitt eget garn att nålbinda med. Om du tycker att ullgarn är grovt och kliar kan du med fördel köpa garn av merinoull eller alpackaull. Det senare är mycket mjukt, kliar inte och ännu mer slitstarkt än fårull.